Diagnos?

Diagnos?

Att vara ett barn som är utåtagerande, besvärligt, hela tiden gör fel, misslyckas, får sin uselhet bekräftad, att  uppleva andras kroppsspråk som avståndstagande skapar en djup inre osäkerhet och en negativ självbild. Om detta pågår år efter år hur blir man då?


Men om de vuxna inte räcker till, om barnet inte kan stoppas från att ställa till det för alla andra och sig själv vilken oro skapar inte det hos barnet och hos alla andra.

Om ett sådant misslyckande har inträffat och tillåtits pågå  vem har då misslyckats? Barnet? De vuxna som har hand om barnet? De som har makt att sätta in resurser?  Barnet känner sig alltid misslyckat. De två övriga intressenterna skyller gärna på varandra.

Om andra vuxna klandrar de vuxna som inte räcker till och säger att det är deras fel, deras  kompetens som brister och därför får det så förbli vad hjälper det? Om de då får skylla sig själva de vuxna som inte räcker till för att de är för inkompetenta, och detta tillåts pågå dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, vad hinner hända med barnet och de vuxna som inte lyckas, som inte räcker till?

Jag vet, För jag var själv ett dåligt barn som ställde till det överallt, kom i konflikt med alla, var aggressiv, vild, äventyrslysten och olydig.

Som barn fantiserade jag om att födas på nytt, börja om, bli snäll och omtyckt.

Men hur man som barn än vill, så kan man inte av egen kraft låta bli att fortsätta med sitt oönskade beteende. Ett sådant obekvämt barn som jag var bär som vuxen med sig en djup inre osäkerhet, rädsla, ångest. Jag tror att ångesten delvis grundar sig i den makt det lilla barnet får över vuxenvärlden som inte lyckas stoppa barnet, makten att ställa till ett helvete för sin omgivning. Och har man senare som jag grävt ner stridsyxan och mesat ihop fullständigt så kan man i bästa fall åstadkomma en fasad utåt som kan lura andra att tro att man duger. Själv vet man att man inte, aldrig någonsin duger.

Man bör inte låta dessa barn få härja fritt utan man bör bry sig tillräckligt för att sätta in tillräckligt med resurser.

Det hjälper ju inte barnen att skylla på de vuxnas bristande kompetens. Hur blir de kompetenta? Kanske genom mer kunskap och kanske genom att vara tillräckligt många för att hinna vara i närheten av barnen när saker och ting händer, för springer barnen åt var sitt håll är det kört.

 Om de som är ytterst ansvariga och har makt att sätta in resurser, våra politiker eller vilka de nu kan vara, inte har gjort detta och man därför misslyckats är det lätt hänt att de skyller på någon annan . Kanske byter de vuxna ut varandra på olika sätt. Det blir som i sagan råttan på repet...
Och den som inte får vad den behöver i detta rävspel är barnet.

Läs även andra bloggares åsikter om nedskärningar, barn, förskolan, psykologi

Kommentarer
Postat av: kicki

I landet Lagom måste alla gå i mitten och i samma takt, inte sticka ut utan just var lagom.

2008-12-13 @ 18:06:46
URL: http://annarkia.blogg.se/
Postat av: Barbro

Pengar finns ju men det är ju politikerna som prioriterar.

2008-12-16 @ 22:37:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0