Vänskap
Nu ska jag skriva om fenomenet vänskap. Ingen av mina vänner och bekanta läser min blogg så därför kan ingen veta vem jag talar om. Det är ett svårt ämne att skriva om utan att bli personlig men jag ska försöka.
Vad innebär vänskap? Vad kan man kräva av vänner? Kan man kräva något?
Jag tycker att det bör finnas någon form av ömsesidighet vad det gäller vems problem man ska tala om, vems behov som är viktiga, offer i form av tid, och att tvingas avstå från sina egna intressen.
Man kan också kräva en viss form av tystnadsplikt så att man inte sprider ut vad ens kamrat berättat i förtroende och inte heller använder det mot den andre.
Man kan också kräva att bli respekterad och betraktad som en egen person med egna behov. Man är alltså inte bara till för den andras skull utan är en egen person.
Måste man vara lika? Kan den ena tala om för den andra hur den är och hela tiden hävda att "vi är ju lika". Bör man inte vara intresserad av att lära känna varandra och se att olikheter kan vara berikande.
Om priset för vänskap är att den får en att känna sig
Underlägsen
Ointressant
Opålitlig om jag ändrar mig och vill göra något annat än jag en gång sagt.
Otillräcklig
Känna skuldkänslor
Och vinsten av vänskapen är att:
Att ha någon att göra saker med
Sällskap ibland
Då är priset för högt.
Om man verkligen bryr sig om en annan människa bör man inte låta den trycka ner en tills man inte längre står ut utan sätta ner foten och sätta gränser. Då ger man den andra en chans. Det är svårt för ofta smyger det sig på en att man är fullständigt i klorna på den andra. Då är kan det vara för sent. Man tycker helt enkelt inte längre om den andra personen längre.
För att vänskap ska fungera måste man nog våga stå för vem man är, våga säga ifrån vad man tycker på ett tidigt stadium. Nu skuldbelägger jag mig själv för att en vänskapsrelation har spårat ur. Självklart är det inte enbart mitt fel. Men viktigt är att se sin egen roll och att se att jag har ett val. Att låta andra mästra mig eller säga ifrån.
Ett mönster jag kan se är att jag tänker att "äsch det är väl inte så farligt" när jag blir utsatt för kränkande behandling, om och om igen tills det blir farligt. Tills det undergräver ens självkänsla och skapar ångest. Då drar jag vidare till nästa människa. Inget vidare bra sätt att fungera på.
Några relationer har jag emellertid lyckats med utan att detta har inträffat. Relationen med min man är ett positivt exempel. Och det finns fler exempel.
Med dessa tankar och dessa goda exempel i ryggsäcken drar jag nu vidare i livet
