heksann

Nu har jag fått erfara vad väntetider och operationsköer innebär. Ovisshet, värk oro! Tänk om jag inte klarar av att jobba. Sjukskriven får man ju bara vara i ett och ett halvt år. Sedan väntar socialbidrag och flytt till en etta i någon förort. Om man har tur.

Efter en okomplicerad fraktur för 6½ vecka sedan, med avgipsning efter fyra veckor då armen var stel, väntade träning för att återfå rörligheten. Att det gör ont är inget hinder och jobba och lyfta är bara nyttigt fick jag veta. Jag tränade, jobbade, möblerade om, sågade ner träd och krattade.
Rörligheten ökade men en vecka senare brast senan till tummen. Nu har jag tummen mitt i handen. Detta hade jag nog kunnat förhålla mig till om den infernaliska värken hållit sig borta.
Att få tid hos en handkirurg kunde jag inte garanteras inom vårdgarantins tre månader. En operation blir nog inte heller av i brådrasket.

I familjeläkarboken från 1995 står att läsa:"...sådana skador läker inte på egen hand och kan till och med förvärras om de inte behandlas...behandlingen utförs i regel genast...behandlingsresultatet är ofta en besvikelse. I vissa fall kan rörelseförmågan bli sämre än före ingreppet."

En privat sjukvårdsförsäkring, varför har jag inte det?
Måste skaffa en. Om jag har råd. Men all skatt man har betalt in? Har man bara råd med den offentliga skattefinansierade vården, som ju de flesta av oss har, är man illa ute. Då måste man vara frisk för att vara sjuk.

Så nu är det höst ute
höst inne
höst i kropp
höst i sinne.
Nu får trädgårdsarbetet ligga nere,
Ajöss med dragspel, ukulelespel. stickning.
Mycket kan man ju göra förstås med sin högra hand och dansa kan man ju med fötterna.

Läs även andra bloggares åsikter om vårdgaranti, sjukförsäkring, sjukvårdsförsäkring, sjukskrivning, politik, samhälle