heksann

-Jag tror att en stor operation är på gång. De kommer inte att sluta, säger hon. "

Enligt AB demonstrerade flera hundra ungdomar i Oslo mot Israels krigshandlingar i Gaza på måndagskvällen.

"Det är inte bara i Oslo som det demonstreras i dag. I London, Lyon och Geneve hölls det också demonstrationer mot Israel på måndagskvällen, rapporterar VG Nett. "

Det är positivt att omvärlden reagerar och inte som västs ledare ger sitt tysta bifall.
Attackerna måste upphöra och humanitära sändningar måste släppas in!

Relaterat: DN

Pingat på Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Israel,Palestinier, Oslo, demonstrationer,
bombningar

Självklart borde jag skriva något idag och självklart något viktigt och riktigt om någon verkligt viktig händelse. Gaza är ett bra exempel. Andra skriver mycket bra om det . Annarkia skriver: Bomberna är en ren massaker på Gaza-remsans civilbefolkning. Avspärrningen av Gaza har lett till enorma umbäranden.  Attackerna måste upphöra och humanitära sändningar måste släppas in!
Medan bomberna faller långt borta, så långt att man lätt aktiverar försvarsmekanismer för att inte förtäras av att leva sig in i detta,lever man sitt liv som om inte detta fanns. Människan är väl så konstruerad.
Nu tycker jag ju att man bör göra en insats, engagera sig men jag nöjer mig med att instämma i vad t ex Annarkia har skrivit och ägnar mig åt drömmerier.

Efter att ha väntat i flera månader på att resa till Malmö för att se föreställningen Jesus Christ superstar är jag återigen hemma. Vips så var det gjort! Flygande tid igen. Det sägs att det är vägen som är mödan värt eller vägen är allt, målet är inget, men vägen med tåg till Malmö var dryg i en varm, dåligt ventilerad tågkupé. Målet, att se föreställningen var värt mödan däremot. Trots den dåliga ventilationen och att man var nära att få värmeslag på Malmöoperan så var upplevelsen av denna show oförglömlig. Musiken, dansen, dräkterna, sången, scenografin, texterna, allt bidrog till en helhet som var himla bra. Och så förstås Ola Salo.

Själva storyn har jag alltid tyck varit slätstruken och jag hade nästan glömt av den efter att ha tagit avstånd från kristendomen under många år. Framställd på det här sättet blev den ju lite mer intressant dels som en betraktelse av den tidens historia och dels paralleller till nutiden.

Min absoluta favoritscen och favoritsång var hosianna enormt häftigt, vilken kraft och glädje.

Slutet var ju sorgligt förstås men mycket finstämt.

Är man inte insatt i kristet tänkande kan man ju gå miste om väsenligheter. Mina favorit- repliker som jag ska ta med mig och fundera mer på är: "Himmelriket det är inom oss" och " besegra döden gör du när du dör".

Jag kom att tänka på hur kul det är att ha något att se fram emot, som t ex. den här föreställningen. Först månader av väntan, sedan läsning av recensioner, sedan resan, hotellet. Vägen till målet kryddas av målet men vägen blir ett mål i sig. Översatt till livet. målet, döden inte genomsyrar det själva vägen, livet . Inte nu för tiden i alla fall. Tur är väl det. Man lever som om döden inte fanns. Men bör den glömmas helt, ofattbar som den är?

Media: AB , SDS, SVD, DN ,Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om JCS, Jesus Christ Superstar, Ola Salo, Malmö Opera

Merit Wager, som har följt familjens kamp under en lång tid, säger att det stora problemet inte är pengarna - utan beslutet att utvisa Shohreh och Arvin.

Om Migrationsverkets utbetalning på 170 kronor säger hon så här:

- De betalar ut ett minimibelopp eftersom länsrätten har ålagt dem det. De har gjort rätt enligt regelboken, men pengarna räcker inte långt.
I fredagens aftonblad kunde man läsa om Sazgar och hennes man Ardeshir som som avvisats till irakiska Kurdistan där Sazgar hotas till livet av sin familj. Bara en minoritet av migrationsverkets handläggare känner till verkets riktlinjer beslutade av riksdagen visar Röda korset undersökningar. Riktlinjerna om att asylsökande kvinnor ska få sina asylskäl individuellt prövade har inte följts i detta fall. Detta är mycket upprörande. Ett verk som inte följer riksdagens beslut utan agerar som de vill i vissa fall och i andra fall när det passar nitiskt enligt regelboken, utan hänsyn till rimlighet, får en att undra hur det egentligen är ställt med detta verk.
I konungariket Sverige utspelar sig just nu andra saker av stort intresse Annarkia skriver: Vår statsminister gillar att städa och hålla rent.Och städat rejält har ju hela alliansen gjort. Inga långtidssjukskrivna finns kvar. De är alla som bortblåsta efter 1 januari. Se där ,städa nu på för ett friskare, tystare  och säkrare Sverige...

Och snart så är det jul.

Läs även andra bloggares åsikter om flyktingpolitiken, migrationsverket, alliansen, regeringen, politik, samhälle 

I natt drabbades jag av sömnlöshet. Jag gick upp och konstaterade att jag var klarvaken. Jag strök all min tvätt, målade och  laddade MP3-spelaren med en ny ljudbok: Sonat till Miriam av Linda Olsson. De första CD-skivorna handlar om sorg. Aha, tänkte jag, det beror inte på att jag drack en kopp grönt te kl. 21:00 som jag inte sover utan orsaken är ett återfall av sorg. Naturligtvis, julen börjar närma sig med stormsteg, en känslig tid då saknaden blir mer påtaglig.
Jag kom senare att tänka på att samma sak hände då jag besökte Folkmusikkafeet i höstas. Jag deltog då i dansstugan då malungspolska lärdes ut och senare spelade Malungs spelmanslag till dans.  Eftersom min danskavaljer och man är död räknade jag inte med att få dansa. På uppmaning från min väninna uppoffrade sig en av kavaljererna och dansade med mig. Så då blev det ändå en dans till den enormt välspelade och välljudande musiken också. Naturligtvis var detta enormt uppiggande och upprivande och påminnande om det som varit, tider som inte kommer åter, en död man som inte längre lever. Kanske är det sådant man måste ta sig  igenom, plåga sig med om man vill återerövra dansen som en hobby. Eller ska man undvika polskedansen och ägna sig åt annat. Är det att fly, att lägga locket på sorgen? En formulering från ljudboken som var mycket talande: När ett år har gått förstår man att inget någonsin kommer att bli som förut och att man trots det kanske kan leva något slags liv ändå.

Finanskrisen drabbar ingen fattig. Tvärtom är det inbyggt i systemet att just de fattiga får betala. Betala genom slakt av välfärdssystemet, arbetslöshet.

Annarkia skriver: Sverige tillhör de tre länder där antalet fattiga ökar mest. Att vara fattig är detsamma som att vara sårbar. Hälsa och politisk aktivitet är två variabler som har ett negativt samband med fattigdom.  I dagens Sverige faller fler och fler över tröskeln. Vid årsskiftet upphör sjukförsäkringen för många. Då ska tidigare långtidssjukskrivna ut på en arbetsmarknad där konkurrensen blir alltmer knivskarp.

Det hela framställs dessutom som om ekonomin var någon slags naturlag ingen kan råda över.

Det går vi inte på.

En vinterbild:

Läs även andra bloggares åsikter om Finanskris, arbetslöshet, fattigdom

I dagens GP kan man läsa att det de kommande åren väntas bistra tider. BNP minskar, arbetslösheten ökar  osv. Man kan vänta sig lägre skatteintäkter till följd av den ökade arbetslösheten och därmed nerskärningar i kommunal versamhet.
 Finansministern Anders Borg är den ende som tror att politiken inte spelar någom roll i att motverka konjunkturnedgången säger Thomas Östros och efterlyser investeringar från regeringen  för att få fart på ekonomin.

annarkia skriver: Samtidigt kommer uppgifter om att arbetsgivare inom olika branscher kräver lönesänkningar för att inte varsla fler anställda. Arbetsrätten och kollektivavtalen trängs åt sidan för att ge de anställda krämselhicka.  Vem vågar stå upp emot en lönesänkning med risk för att bli den som först kommer att varslas? Vem vågar säga nej när kraven på "effektivisering" kommer trots att krafterna är körda i botten? "

Vem vågar protestera mot försämrad arbetsmiljö när arbetslöshet hotar? Vem vågar säga nej?

Läste följande i Lärarnas tidning nr 13: "Nils Nilsson (huvudskyddsombud för lärarförbundet i Partille) tipsar:

Sluta vara dödspilot, säj nej! Jag kallar dem dödspiloter som aldrig säger nej. Cheferna ska veta att de ansvarar för att  arbetsuppgifterna ryms även om den allställde själv sagt ja.

Ont i huvudet, trött svårt att sova? Gör en tillbudsanmälan enligt arbetsmiljölagen. den lämnas till närmsta chef och kan vara enkelt skriven. Då får också facket signaler innan arbetsskadan uppstått"...

På en arbetsplats jag känner till har arbetsuppgifterna ökar, tiden att utföra dem minskat och antalet personer som ska utföra arbetsuppgifterna minskat.

Dessa arbetstagare arbetar och sliter för att lyckas. Men gränsen för vad som kan sägas vara hälsosamt, var går den?

Vågar man klaga? Arbetstagarna har spelats ut mot varandra dessutom så att vissa klagar inte, håller fanan högt och påstår att inga problem finns, kanske för att ligga bra till,

Att göra tillbudsanmälningar i ett sådant läge även om man lider av stressrelaterade symtom kanske man inte vågar.

Men priset för att inte våga sätta ner foten kan bli väldigt högt. Det har den senaste tidens händelser visat. Jag tänker då på att stroke klassats som arbetsskada. Ett högt pris för både arbetsgivare som ju vill hålla budgeten för att nå framgång och arbetstagare, som ju betalar det högsta priset då denna betalar med sin hälsa.

Men vi lever ju här och nu och de stressrelaterade symtomen kanske inte ger så farliga skador inom de närmsta veckorna på den arbetsplatsen som jag känner till. Dessutom är det snart helg.

SVD  DN GP

Att hänga ut brottslingar på nätet med namn och bild är inte det att ta lagen i egna händer? Internet  är det vår tids skampåle? Ska människor få  förföljas på detta sätt i åratal ,även efter avtjänat straff. Motivet kan vara att man underkänner rättssystemet. Må vara att allt inte alltid blir rättvist när det är Svea rikas lag som gäller, men alternativet med högerextremistiska internetsajter är knappast att föredra. Det rättssystem vi har är ju trots allt alstrat ur demokratiska processer. Vad är dessa sajter ute efter? Rättvisa? Hämnd? Resultatet är ju inte att antalet brott minskar utan snarare att risken för återfall ökar, att utredningar av brott kan försvåras. Dessutom kan även oskyldiga anhöriga drabbas hårt.

 Att brottsoffer kan få impulser att vilja hämnas är förståeligt men att verkligen göra det är oacceptabelt.

Denna högerextremistiska internetaktivitet ökar pressen på de etablerade medierna att gå åt samma håll. "De etiska övervägandena sänks hela tiden och  vi kommer att få se allt fler namnpubliceringar" enligt Kennet Asp kan man läsa i dagens GP. "Folk kommer inte att nöja sig med en dagstidning där man först skapar intresse, men sedan inte berättar allt utan måste leta på Internet för att få reda på facit." Men vilka är "folk". Knappast vem som helst är så hyenelikt nyfiken. Inte ska man ge efter för de högerextremistiska internetsajtsaktiviteterna.

Dessa tycks drivas av ren ondska.
Annarkia skriver: "Inte kan det vara att förebygga brott. Forskning i länder där man gör så visar att det inte är fallet. Brott förebyggs inte utan skadan för de uthängda personerna och deras familjer är större än allmännyttan. Vad är i så fall den dolda agendan?"
 

Intressant?
Media:  AB DN  SVD1 2 3
Läs även andra bloggares åsikter om Bloggosfären, Namnpublicering, Bildpublicering,
Rasism Kriminalitet, Främlingsfientlighet, Politik  

30 november 2008

Tankar efter en spårvagnsresa

Bussen till spårvagnen gick 10:30. Tider att passa. Tid finns. Hur skulle jag annars komma med om inte tid fanns.

Konstigt är det förstås när man möter sin väninna, som man inte träffat på länge. Man tillbringar en massa timmar, har lika kul som alltid, lika mycket att prata om som alltid.

Så kommer man att tänka på att man har känt varandra i 39 år. För 39 år sedan och 25 kilo lättare sedan träffades vi 18 år gamla. För 38 år sedan åkte vi till Köpenhamn en helg. Vi gick på gymnasiet. Fast då liftade vi och sov i en park. Sovsäckar hade vi med oss. Jo, vi överlevde.

Att så många år förflutit! Ibland känns vissa händelser så nära i tiden, så levande och så verkliga. Samtidigt kan sådant som ligger bara några månader tillbaka i tiden helt fallit i glömska. Är tiden bara ett begrepp vårt begränsade intellekt måste ha för att sortera händelser och undvika kaos i huvudet?

Tänk om allt finns samtidigt egentligen!

På ett sätt är man samma person fortfarande. Det känns som om man var samma person. Men det är ju klart att 39 år inte kan ha gått spårlöst förbi. Men ändå! Konstigt är det.

Dagens timmar fyllda av spårvagnsresa, prat, skratt, shopping, museibesök, fika i kafe`t med mera rusade i väg. Med vemod konstaterade jag: Tiden går så fort.

"Varje tidigare själv du lämnar bakom dig är ett spöke. Din kropp är inte längre ett barns kropp. Dina tankar, begär, rädslor och förhoppningar har förändrats. Det skulle vara fruktansvärt att gå omkring med alla döda versioner av dig själv i släptåg. Döden har gjort dig sällskap i varje stund av ditt liv. Du har överlevt tusentals dödar varje dag, när dina gamla tankar, dina gamla celler, dina gamla känslor och till och med din gamla identitet har gått bort. De är lika verkliga som drömmar. Men du finns i det som är här och nu, inte i det förflutna." (Ur Deepak Chopras bok: Livet efter döden)

"När människor undrar om personligheten överlever döden är svaret att personligheten inte ens överlever vår livstid. Våra personligheter befinner sig i ständig förvandling, utveckling, växande. "

Så, jag upplever mig som samma person eller individ från tid till annan på grund av att mina minnen är levande och verkliga men jag förändras hela tiden och det enda jag vet med säkerhet är det jag är i här och nu.

I vilket fall som helst så är det kul att ha vänner man känt länge.

Jag längtar inte tillbaka till något av mina tidigare liv eller tidigare år. Men visst önskar jag att de som dött och är bort hade levt fortfarande.

Det kanske de gör.

Bloggat: Om att inte jaga tiden

Diagnos?

Att vara ett barn som är utåtagerande, besvärligt, hela tiden gör fel, misslyckas, får sin uselhet bekräftad, att  uppleva andras kroppsspråk som avståndstagande skapar en djup inre osäkerhet och en negativ självbild. Om detta pågår år efter år hur blir man då?

Men om de vuxna inte räcker till, om barnet inte kan stoppas från att ställa till det för alla andra och sig själv vilken oro skapar inte det hos barnet och hos alla andra.

Om ett sådant misslyckande har inträffat och tillåtits pågå  vem har då misslyckats? Barnet? De vuxna som har hand om barnet? De som har makt att sätta in resurser?  Barnet känner sig alltid misslyckat. De två övriga intressenterna skyller gärna på varandra.

Om andra vuxna klandrar de vuxna som inte räcker till och säger att det är deras fel, deras  kompetens som brister och därför får det så förbli vad hjälper det? Om de då får skylla sig själva de vuxna som inte räcker till för att de är för inkompetenta, och detta tillåts pågå dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, vad hinner hända med barnet och de vuxna som inte lyckas, som inte räcker till?

Jag vet, För jag var själv ett dåligt barn som ställde till det överallt, kom i konflikt med alla, var aggressiv, vild, äventyrslysten och olydig.

Som barn fantiserade jag om att födas på nytt, börja om, bli snäll och omtyckt.

Men hur man som barn än vill, så kan man inte av egen kraft låta bli att fortsätta med sitt oönskade beteende. Ett sådant obekvämt barn som jag var bär som vuxen med sig en djup inre osäkerhet, rädsla, ångest. Jag tror att ångesten delvis grundar sig i den makt det lilla barnet får över vuxenvärlden som inte lyckas stoppa barnet, makten att ställa till ett helvete för sin omgivning. Och har man senare som jag grävt ner stridsyxan och mesat ihop fullständigt så kan man i bästa fall åstadkomma en fasad utåt som kan lura andra att tro att man duger. Själv vet man att man inte, aldrig någonsin duger.

Man bör inte låta dessa barn få härja fritt utan man bör bry sig tillräckligt för att sätta in tillräckligt med resurser.

Det hjälper ju inte barnen att skylla på de vuxnas bristande kompetens. Hur blir de kompetenta? Kanske genom mer kunskap och kanske genom att vara tillräckligt många för att hinna vara i närheten av barnen när saker och ting händer, för springer barnen åt var sitt håll är det kört.

 Om de som är ytterst ansvariga och har makt att sätta in resurser, våra politiker eller vilka de nu kan vara, inte har gjort detta och man därför misslyckats är det lätt hänt att de skyller på någon annan . Kanske byter de vuxna ut varandra på olika sätt. Det blir som i sagan råttan på repet...
Och den som inte får vad den behöver i detta rävspel är barnet.

Lite stressad är jag fast att det är helg. Jag måste ju lära mig veckans tre nya låtar på dragspelet, dessutom med svåra basgångar.  Måste sticka klar min kofta.  
Jag skulle vilja måla julkorten själv i år. Jag borde julstäda.  På torsdag ska jag vara ängel i ett luciatåg. Då måste jag kunna en massa sånger utantill. Måste läsa på. Dessutom måste jag kunna spela jullåtar på ukulelen. På fredag är det luciafirande på jobbet och då måste jag kunna spela alla låtarna utantill på gitarr. Behöver öva på en av dem i alla fall. Så måste jag börja skriva på en årsberättelse. På måndag har jag lönesamtal med min chef. Det ska förberedas. Sedan var det motionen och kosten och viktnedgången. När ska jag hinna tänka ut något att skriva om på min blogg? Jag såg ett program på TV där man diskuterade livets mening. Ett intressant ämne! Jag vill också hinna se någon bra film eller deckare på TV. Och så var det nyheterna. Nästa helg är lussetågen avklarade och då...
Shopping tar också tid. Här är min nyinköpta kappa:

Men jag har ju kul! Och snart är det jul! Lata lediga dagar för kost och motion bland annat.(Särskilt kost, mums!)

Läs även andra bloggares åsikter om stress

Eftersom alla mina bilder och texter försvann skulle jag kunna lägga in dem på nytt. Det känns inte så inspirerande och kul.

Nej, man ska inte gråta över spilld mjölk. Det kommer ständigt nya tider, nya idéer, nya tankar, filmer, musik, böcker. För att citera Sven Ingvars från 70-talet säger jag nu" börja om från början, börja om på nytt, varför ska man sörja tider som har flytt... " Den fantastiskt passande låten spelar vi förresten på min ukulelekurs.

Och nu är det förresten snart nu igen. Och nuet är det enda vi har egentligen. Det förflutna kastar sin skugga över nuet och den förväntade framtiden färgar även den nuet. men det här ögonblicket är det enda vi med säkerhet vet existerar.

Så fånga därför dagen!