Ekonomisk kris och arbetsmiljö
I dagens GP kan man läsa att det de kommande åren väntas bistra tider. BNP minskar, arbetslösheten ökar osv. Man kan vänta sig lägre skatteintäkter till följd av den ökade arbetslösheten och därmed nerskärningar i kommunal versamhet.
Finansministern Anders Borg är den ende som tror att politiken inte spelar någom roll i att motverka konjunkturnedgången säger Thomas Östros och efterlyser investeringar från regeringen för att få fart på ekonomin.
annarkia skriver: Samtidigt kommer uppgifter om att arbetsgivare inom olika branscher kräver lönesänkningar för att inte varsla fler anställda. Arbetsrätten och kollektivavtalen trängs åt sidan för att ge de anställda krämselhicka. Vem vågar stå upp emot en lönesänkning med risk för att bli den som först kommer att varslas? Vem vågar säga nej när kraven på "effektivisering" kommer trots att krafterna är körda i botten? "
Vem vågar protestera mot försämrad arbetsmiljö när arbetslöshet hotar? Vem vågar säga nej?
Läste följande i Lärarnas tidning nr 13: "Nils Nilsson (huvudskyddsombud för lärarförbundet i Partille) tipsar:
Sluta vara dödspilot, säj nej! Jag kallar dem dödspiloter som aldrig säger nej. Cheferna ska veta att de ansvarar för att arbetsuppgifterna ryms även om den allställde själv sagt ja.
Ont i huvudet, trött svårt att sova? Gör en tillbudsanmälan enligt arbetsmiljölagen. den lämnas till närmsta chef och kan vara enkelt skriven. Då får också facket signaler innan arbetsskadan uppstått"...
På en arbetsplats jag känner till har arbetsuppgifterna ökar, tiden att utföra dem minskat och antalet personer som ska utföra arbetsuppgifterna minskat.
Dessa arbetstagare arbetar och sliter för att lyckas. Men gränsen för vad som kan sägas vara hälsosamt, var går den?
Vågar man klaga? Arbetstagarna har spelats ut mot varandra dessutom så att vissa klagar inte, håller fanan högt och påstår att inga problem finns, kanske för att ligga bra till,
Att göra tillbudsanmälningar i ett sådant läge även om man lider av stressrelaterade symtom kanske man inte vågar.
Men priset för att inte våga sätta ner foten kan bli väldigt högt. Det har den senaste tidens händelser visat. Jag tänker då på att stroke klassats som arbetsskada. Ett högt pris för både arbetsgivare som ju vill hålla budgeten för att nå framgång och arbetstagare, som ju betalar det högsta priset då denna betalar med sin hälsa.
Men vi lever ju här och nu och de stressrelaterade symtomen kanske inte ger så farliga skador inom de närmsta veckorna på den arbetsplatsen som jag känner till. Dessutom är det snart helg.
SVD DN GP
Man bör inte ge efter ändå utan fortsätta protestera och stå upp för vad nab tycker. Vi lever trots allt i en demokrari. Eller?
