Biten av vampyrfilmer

"God hates fangs" kan man läsa på en skylt längs vägen någonstans i den ameriksnska södern. Åtminstone om man får tro ingressen till TV-serien True blood. Ingressen med bilder som skildrar avarter eller om de  är representativa för den amerikanska  södern, är mycket talande och läskiga.
Filmen skildrar motsättningar mellan vanliga människor och vampyrer där vampyrer kämpar för sina rättigheter och där det finns organisationer som vill utrota vampyrerna. Som samhällsskildring och skildring av  miljöer känns filmen väldigt realistisk. Om det inte hade varit för vampyrerna förstås. Huvudpersonerna tillhör inte överklassen som ju är bruktigt i TV-serier.
Varför blir man nu fascinerad av vampyrsagor?" Sagor handlar ofta om hur det är att vara människa. Och förhållandet människor emellan. Att de kan spela en betydelsefull roll i en människas utveckling har bland andra den amerikanske psykoanalytikern Bettelheim visat." (ur Sagan och det omedvetna språket)
Enligt Paul Jan Brudal kan barn genom sagor  leva ut aggresiva och destruktiva impulser på ett ofarligt fantasiplan. Man kan övervinna känslor av mindervärdighet och svaghet genom att identifiera sig med sagans listige lille parvel som ger sig ut i världen och får prinsessan och halva kungariket trots alla motgångar och faror. Den listige lille parveln i vampyrfilmerna är de unga tjejerna som lyckas få alla vampyrer i sin hand och dessutom inte drar sig för att överge dem om de är för elaka eller destruktiva.

Nutida ideal med kontroll över allt i livet, sockersug, nikotinsug mm motsvaras av vampyrernas beundransvärda kontroll över sina impulser att suga människoblod. De goda vampyrerna nöjer sig nämligen med djurblod eller true blood som är en syntetisk variant som går att köpa i villket snabbköp eller i vilken bar som helst.
True blood är en riktigt mustig vuxensaga med mycket realistiska skildringar av miljöer och människor (visserligen människor med övernaturliga krafter och fantasifigurer) med paralleller till samhället, den amerikanska södern, rasmotsättningar.
Vampire diaries är en annan lite snällare och mer rumsren variant i mer överklassbetonad miljö men med sagans alla ingedienser och vinster.
Jag erkänner att jag är biten av båda dessa vampyrserier.


Bad things

Fem hekshattar


Film bäst på bio

 Jag har sett två filmer på bio i år: Änglagård 3 och Biutiful.

I går hade jag tänkt se Svinalängorna alternativt Trädet men men båda var utsålda så vi slog till med Biutiful som vi inte hade en aning om vad det var för något. Felstavat och allt?
Det var ett lyckokast.
 Filmen var en estetisk upplevelse där ljud som ibland skar i öronen, bilder som var jäkligt vackra, innehåll som var hemskt, samverkade till en helhet mer än summan av delarna. Jag blev trollbunden. En film om livet.
Två repliker som var kärnan i filmen för mig:"Dina barn tillhör universum" och "Men universum betalar inte hyran".

Se den filmen!


Betyg: fem hekshattar

Mörkrädd igen

Efter att ha läst ut min favoritförfattare John Ajvide Lindqvists senaste roman "Lilla Stjärna" blev jag mörkrädd  igen, stängde mina fönster trots värmeböljan och tolkade alla nattens ljud som tecken på att någon brutit sig in.


Denna roman lämnade inte mig oberörd.
Från första sidan blev jag trollbunden och hade svårt att lägga boken åt sidan. 

Autism, autistiska drag, utanförskap, att inte kunna koden, mobbning, utfrysning beskrivs så att man kryper under skinnet på personerna och tycker sig förstå deras tankar och känslor innifrån.

Alla människor behöver bli bekräftade, sedda, accepterade så som de är. Att frysas ur, att inte klara av kravet på att hålla sig till mittfåran, att negligeras är motsatsen till det.

I dagens skola råder den ekonomiska läroplanen med stora barngrupper och för få vuxna. Följden blir lätt att djungelns lag får råda. Då krävs det att man som barn eller ungdom är väl rustad för att klara sig. Mycket händer  som vuxna inte har en aning om. De tysta barnen som inte ställer till det, som inte märks kan fara mycket illa. Konsekvenserna kan bli förödande, kanske så förödande som i romanen. De som hamnar utanför kanske till slut inte har något att förlora.

I romanen möts personer som år efter år upplevt sig som fel, olika, annorlunda, osedda. Möter man plötsligt någon man känner igen sig i, som ser en, som accepterar en, kan detta få en otrolig makt över en. Lilla stjärnan, hon som hade minst behov av gemenskap fick också ett stort inflytande över sina lärjeungar.

Min egen uppväxt var fylld med sagor, ruskiga många men med lyckliga slut där en optimistisk men så klart inte alltid realistisk grundinställning införlivades. Detta gör att jag tycker att slutet på romanen...
Sammanfattningsvis en djävulskt bra bok men kunde inte slutet...

Slutrepliken om vargarna var däremot helt underbar.

Betyg: fem Hekshattar

Sommar program i P1

Igår kväll lyssnade jag på sommar med Ola Salo. Jag tycker att programmet var oerhört intressant. Det innehöll många komponenter, musik, politik, personlig utveckling, religion, yoga, jesus, jesus christ superstar för att nämna några. Musiken var ochså njutbar och intressant. Tänk att han spelade knappt en enda låt med sin egen musik. Tja, två stycken då. Men ändå!
Betyg= fem hekshattar 

Läs även andra bloggares åsikter om

Folkmusikfestival på Korrö

Nyss hemkommen från musikfestivalen på Korrö, fylld av positiva vibrationer, toner och intryck måste jag på något sätt dokumentera och uttrycka vad jag upplevt.


Avresan på torsdagen skedde med skyfall som följeslagare och vi förfasade oss och fantiserade om översvämningar och gyttjebad. Programmet sommar gav oss annat att tänka på en stund. Vi hade fyra dagr och tre nätter framför oss. Av vad?


Vandrarhemmet på Korrö är en upplevelse i sig. Själva platsen är oerhört  speciell, och vacker. Grönskan, vattnet, ljudet av rinnande vatten, de vackra gamla byggnaderna, tapeterna, gardinerna, ja allt detta skapar en atmosfär av skönhet, ro, trivsel...Man luras till att känna sig väl till mods innombords.



Själva folkmusikfestivalen varar från torsdag till söndag och blir mer och mer folktät för varje dag. Utbudet består av konserter,  dansbanor, kurser därtill serveringar, kiosk, försäljning av kläder, prylar, skivor, loppmarknad och hantverk. Jag hittade en fin schal med dödskallar på.
 
I år valde jag att vara med på visverkstaden. 28 personer och två fantastiska sångpedagoger sjöng visor under flera timmar, fyrstämmigt och i kanon. Det lät vackert och kändes mäktigt att vara en del av något sådant.


Förra året var tidningen "hemmets journal" där och gjorde ett reportage om folkmusikfestivalen som publicerades lagom till årets festival. Tre väninnor, däribland jag var med på bild och blev intervjuade. Känns märkvärdigt för lilla mig så klart.


Mina favoriter i år var Johan Hedin och Esbjörn Hazelius (nästan som Björn Afzelius) med trollbindande musik och sång. Dialogen mellan instrumenten och spelmännen var fascinerande. Framförandet av visan "Vänner och fränder" gjorde publiken andlöst tyst, lyssnande, förhäxad.

Kebnekajse var en upplevelse att få se och höra i verkligheten, efter att ha lyssnat tusentals gånger på deras skiva, som jag glömt att jag gjorde en gång i forntiden. Att man kan spela folkmusiklåtar på elgitarrer, ja t. o.m. baselgitarrer måste ju kräva enorm skiclighet ock kunnighet om själva musiken. En så mäktig musikupplevelse var det att  jag inte ens märkte  att benen somnade och förlorade känseln då jag var tvungen att stå under hela konserten. Horgalåten, min favorit var bara helt fantastisk. Det var just den låten som en gång i tiden fick mig in på folkmusikspåret, även om det skulle dröja många år innan jag fick tid att uppfylla  min dröm om att börja dansa.

Gruppen Flukt blev man också förhäxad av. Dragspelet var otroligt i sin variationsrikedom och uttryckssätt, övriga instrument får man säga detsamma om och bassolot var bara helt underbart
.Att dansa till denna musik, tyckte vi alla som var där var så roligt att benen tycktes gå av sig själva och musiken som lyfte en runt på dansbanan. Först efteråt märkte man att man var svettig och trött och att man då ju dessutom hade motionerat.




Läs även andra bloggares åsikter om ,

Fredag: Verdis Requiem på konserthuset.

Fredag morgon var jag redan någon annanstans än där jag var. I tankarna var jag redan på bussutflykt på lördagen  och på konserthuset på fredagen. Min lille son skulle komma hem så jag var ju tvungen att dammsuga och handla också. Men först en dag i grottekvarnen, vilket jag borde koncentrera mig på. Väl innanför murarna var det svårt att tänka på något annat än här och nu. Det är fördelen med min typ av arbete.

Sedan cykla snabbt, snabbt hem för att snabbt, snabbt dammsuga och snabbt, snabbt, snabbt duscha, byta om och hinna shoppa lite innan konserten. Livet är härligt! Len sommarvärme, ljuvlig grönska, helg.

Mina förväntningar på konserten påverkades när vi fick reda på att den var 85 minuter utan paus. Krypningar, trötthet och leda som brukar vara mina följeslagare på fredagskvällar skulle när som helst kasta sig över mig även denna kväll trodde jag.

Ingen paus, då var vi ju tvungna att ta ett glas vin innan konserten.

Men det blir inte alltid som man tror. Musiken trollband mig. Härlig jublande melankoli, njutbar sorgsenhet, som det är livet och döden.  Jag förstod inte så mycket rent ordförklaringsbart mer än att jag hörde att de sjöng requiem några gånger och carpe diem en gång. Jag kan inte förklara riktigt vad jag tyckte mer än att det  helt enkelt var djävulskt bra. Jag var inte ensam om att tycka det, applåderna efteråt bevisade att andra tyckte likadant och då måste jag ju haft rätt, eller ded var verkligen objektivt bra. 

Betyg: fem hekshattar

Ola Salo är en superstar även som Jesus Christ.

 (Ett inlägg som försvann när bloggen raderades.)

Efter att ha väntat i flera månader på att resa till Malmö för att se föreställningen Jesus Christ superstar är jag återigen hemma. Vips så var det gjort! Flygande tid igen. Det sägs att det är vägen som är mödan värt eller vägen är allt, målet är inget, men vägen med tåg till Malmö var dryg i en varm, dåligt ventilerad tågkupé. Målet, att se föreställningen var värt mödan däremot. Trots den dåliga ventilationen och att man var nära att få värmeslag på Malmöoperan så var upplevelsen av denna show oförglömlig. Musiken, dansen, dräkterna, sången, scenografin, texterna, allt bidrog till en helhet som var himla bra. Och så förstås Ola Salo.

Själva storyn har jag alltid tyck varit slätstruken och jag hade nästan glömt av den efter att ha tagit avstånd från kristendomen under många år. Framställd på det här sättet blev den ju lite mer intressant dels som en betraktelse av den tidens historia och dels paralleller till nutiden.

Min absoluta favoritscen och favoritsång var hosianna enormt häftigt, vilken kraft och glädje.

Slutet var ju sorgligt förstås men mycket finstämt.

Är man inte insatt i kristet tänkande kan man ju gå miste om väsenligheter. Mina favorit- repliker som jag ska ta med mig och fundera mer på är: "Himmelriket det är inom oss" och " besegra döden gör du när du dör".

Jag kom att tänka på hur kul det är att ha något att se fram emot, som t ex. den här föreställningen. Först månader av väntan, sedan läsning av recensioner, sedan resan, hotellet. Vägen till målet kryddas av målet men vägen blir ett mål i sig. Översatt till livet. målet, döden inte genomsyrar det själva vägen, livet . Inte nu för tiden i alla fall. Tur är väl det. Man lever som om döden inte fanns. Men bör den glömmas helt, ofattbar som den är?

Media: AB , SDS, SVD, DN ,Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Mary Poppins

Mary Poppins var för mig helt okänd, ett namn man kände igen. Klingade töntig familjeföreställning. Så när jag erbjöds se denna föreställning tillsammans med kollegor, var jag inombords tveksam och negativ. Tänkte att antingen somnar jag av tristess eller så går jag hem efter pausen. Jag rusade iväg till Göteborgsoperan direkt efter jobbet med stresshormonerna fortfarande aktiverade.
Nu, två dagar senare är jag så glad att jag fått träffa Mary Poppins. Jag känner mig lyft, som att allt är möjligt. Jag kanske till och med kan flyga som Mary Poppins.
Hur kan nu detta komma sig? Musik, dans, scenografi, sång, allt, helheten var otroligt medryckande. Man blev förtrollad och uppslukad.
So what?
Supernanny adjö ,tänkte jag triumferande. Supernanny, med sina auktoritära metoder och sin förenklade teori om att allt handlar om ordning, gränser, stränghet, stenhårdhet, regler blev av Mary Poppins satt i bur. Härligt!
I Göteborgsoperans program kan man läsa att enligt Giorgia Grilli som skrivit en bok om Mary Poppinsböckerna representerar Mary Poppins den mystiska urkraften som vi alla behöver kontakt med, särskilt när vindarna vänder i livet. Mary Poppins får oss att se bortom det vanliga, det konkret synbara allt det som vi så lätt låter oss uppslukas av.  Hon får oss att vilja vara något mer än vårt begränsade vardagsjag, vara ett med livet och vara sammanflätade med allt annat som är i universum. Att inte drunkna i vardagans trivialiteter och trångsynta perspektiv botas vi från  för "med lite socker i botten så går medicinen ner, gårmedicinen ner, går medicinen ner." 
Men dansen, dansen var det allra bästa. Vilken njutning för sinnet att se ! Dans uttrycker allt som inte går att säga på andra sätt. 
Tänk att Mary Poppins flög genom hela salongen, över publiken. Tänk att flyga, utan kvast!
Bert, spelad av Magnus Borén var otroligt bra. Snacka om närvaro, utstrålning och kontakt med publiken. Och snacka om dans och sång. Bara så bra!
Och barnen, jag säger bara barnen, jättebra.
Vi var alla helt uppslukade och helt förtrollade av denna föreställning. 
Betyg= fem hekshattar+++.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

RSS 2.0