heksann

30 november 2008

Tankar efter en spårvagnsresa

 

Bussen till spårvagnen gick 10:30. Tider att passa. Tid finns. Hur skulle jag annars komma med om inte tid fanns.

Konstigt är det förstås när man möter sin väninna, som man inte träffat på länge. Man tillbringar en massa timmar, har lika kul som alltid, lika mycket att prata om som alltid.

Så kommer man att tänka på att man har känt varandra i 39 år. För 39 år sedan och 25 kilo lättare sedan träffades vi 18 år gamla. För 38 år sedan åkte vi till Köpenhamn en helg. Vi gick på gymnasiet. Fast då liftade vi och sov i en park. Sovsäckar hade vi med oss. Jo, vi överlevde.

Att så många år förflutit! Ibland känns vissa händelser så nära i tiden, så levande och så verkliga. Samtidigt kan sådant som ligger bara några månader tillbaka i tiden helt fallit i glömska. Är tiden bara ett begrepp vårt begränsade intellekt måste ha för att sortera händelser och undvika kaos i huvudet?

Tänk om allt finns samtidigt egentligen!

På ett sätt är man samma person fortfarande. Det känns som om man var samma person. Men det är ju klart att 39 år inte kan ha gått spårlöst förbi. Men ändå! Konstigt är det.

Dagens timmar fyllda av spårvagnsresa, prat, skratt, shopping, museibesök, fika i kafe`t med mera rusade i väg. Med vemod konstaterade jag: Tiden går så fort.

"Varje tidigare själv du lämnar bakom dig är ett spöke. Din kropp är inte längre ett barns kropp. Dina tankar, begär, rädslor och förhoppningar har förändrats. Det skulle vara fruktansvärt att gå omkring med alla döda versioner av dig själv i släptåg. Döden har gjort dig sällskap i varje stund av ditt liv. Du har överlevt tusentals dödar varje dag, när dina gamla tankar, dina gamla celler, dina gamla känslor och till och med din gamla identitet har gått bort. De är lika verkliga som drömmar. Men du finns i det som är här och nu, inte i det förflutna." (Ur Deepak Chopras bok: Livet efter döden)

"När människor undrar om personligheten överlever döden är svaret att personligheten inte ens överlever vår livstid. Våra personligheter befinner sig i ständig förvandling, utveckling, växande. "

Så, jag upplever mig som samma person eller individ från tid till annan på grund av att mina minnen är levande och verkliga men jag förändras hela tiden och det enda jag vet med säkerhet är det jag är i här och nu.

I vilket fall som helst så är det kul att ha vänner man känt länge.

Jag längtar inte tillbaka till något av mina tidigare liv eller tidigare år. Men visst önskar jag att de som dött och är bort hade levt fortfarande.

Det kanske de gör.

Bloggat: Om att inte jaga tiden

Läs även andra bloggares åsikter om Tiden, vänskap, personlighet, filosofi, psykologi