heksann

November är min favoritmånad. En av dem. Det speciella ljuset, speciellt eftermiddagsljuset när solen står lågt, lugnet, minimalismen i naturen varar förstås inte för evigt. Även november är på väg till nästa, men ändå. Trädens grenverk skyms inte av en massa kulörta blad.
Förra hösten lyste oxelns röda bär mot det gråbruna. Har höstens stormar blåst bort dem i år eller varierar förekomsten år från år?
Nu sover alla igelkottar i sina iden. Visst inbjuder november till att följa deras exempel. Det är det som är själva meningen med denna månad. Man sveper in sig i varma plädar och låter sig trollbindas av bra böcker och filmer. Inre lugn, inåtvändhet.

Nyheten om Mona Sahlins avgång slog ner som en blixt. Sorgligt men inte oväntat och kanske nödvändigt.

Annarkia skriver:
”En diskussion om politik utifrån ideologin och det samhälle som är nu och som kommer är  den blodtransfusion som ett av Sveriges största  parti behöver för att överleva”

I gårdagens GP fanns en artikel av Kenan Malik där man kan läsa om framväxten av en identitetspolitik.  ”Under de senaste tjugo åren har de breda ideologiska skiljelinjer som kännetecknade politiken under tvåhundra år i princip raderats ut. Politiken handlar numera mindre om vilken sorts samhälle människor vill ha och mer om en diskussion om hur man bäst förvaltar det befintliga ekonomiska systemet...Men eftersom samhällsförändringar har framstått som mer och mer omöjliga..."

Annarkia skriver:
”Är inte ideologins grunder fortfarande de samma? Värderingar om människors lika värde om jämlikhet och solidaritet har väl ändå inte gått ur tiden.  Med ideologin som utgångspunkt bör debatten föras för att hitta lösningar på problem som finns i dagens och morgondagens samhälle. Det är den väg som leder framåt.”


Är detta möjligt? Eller är den tiden förbi? Måste vi förhålla oss till en identitetspolitik nu och hitta andra vägar?

"Från mörkret stiga vi mot ljuset..."