Ola Salo är en superstar även som Jesus Christ.
Efter att ha väntat i flera månader på att resa till Malmö för att se föreställningen Jesus Christ superstar är jag återigen hemma. Vips så var det gjort! Flygande tid igen. Det sägs att det är vägen som är mödan värt eller vägen är allt, målet är inget, men vägen med tåg till Malmö var dryg i en varm, dåligt ventilerad tågkupé. Målet, att se föreställningen var värt mödan däremot. Trots den dåliga ventilationen och att man var nära att få värmeslag på Malmöoperan så var upplevelsen av denna show oförglömlig. Musiken, dansen, dräkterna, sången, scenografin, texterna, allt bidrog till en helhet som var himla bra. Och så förstås Ola Salo.
Själva storyn har jag alltid tyck varit slätstruken och jag hade nästan glömt av den efter att ha tagit avstånd från kristendomen under många år. Framställd på det här sättet blev den ju lite mer intressant dels som en betraktelse av den tidens historia och dels paralleller till nutiden.
Min absoluta favoritscen och favoritsång var hosianna enormt häftigt, vilken kraft och glädje.
Slutet var ju sorgligt förstås men mycket finstämt.
Är man inte insatt i kristet tänkande kan man ju gå miste om väsenligheter. Mina favorit- repliker som jag ska ta med mig och fundera mer på är: "Himmelriket det är inom oss" och " besegra döden gör du när du dör".
Jag kom att tänka på hur kul det är att ha något att se fram emot, som t ex. den här föreställningen. Först månader av väntan, sedan läsning av recensioner, sedan resan, hotellet. Vägen till målet kryddas av målet men vägen blir ett mål i sig. Översatt till livet. målet, döden inte genomsyrar det själva vägen, livet . Inte nu för tiden i alla fall. Tur är väl det. Man lever som om döden inte fanns. Men bör den glömmas helt, ofattbar som den är?
Media: AB , SDS, SVD, DN ,Intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om JCS, Jesus Christ Superstar, Ola Salo, Malmö Opera
