Fredag: Verdis Requiem på konserthuset.
Fredag morgon var jag redan någon annanstans än där jag var. I tankarna var jag redan på bussutflykt på lördagen och på konserthuset på fredagen. Min lille son skulle komma hem så jag var ju tvungen att dammsuga och handla också. Men först en dag i grottekvarnen, vilket jag borde koncentrera mig på. Väl innanför murarna var det svårt att tänka på något annat än här och nu. Det är fördelen med min typ av arbete.
Sedan cykla snabbt, snabbt hem för att snabbt, snabbt dammsuga och snabbt, snabbt, snabbt duscha, byta om och hinna shoppa lite innan konserten. Livet är härligt! Len sommarvärme, ljuvlig grönska, helg.
Mina förväntningar på konserten påverkades när vi fick reda på att den var 85 minuter utan paus. Krypningar, trötthet och leda som brukar vara mina följeslagare på fredagskvällar skulle när som helst kasta sig över mig även denna kväll trodde jag.
Ingen paus, då var vi ju tvungna att ta ett glas vin innan konserten.
Men det blir inte alltid som man tror. Musiken trollband mig. Härlig jublande melankoli, njutbar sorgsenhet, som det är livet och döden. Jag förstod inte så mycket rent ordförklaringsbart mer än att jag hörde att de sjöng requiem några gånger och carpe diem en gång. Jag kan inte förklara riktigt vad jag tyckte mer än att det helt enkelt var djävulskt bra. Jag var inte ensam om att tycka det, applåderna efteråt bevisade att andra tyckte likadant och då måste jag ju haft rätt, eller ded var verkligen objektivt bra.
Betyg: fem hekshattar
Sedan cykla snabbt, snabbt hem för att snabbt, snabbt dammsuga och snabbt, snabbt, snabbt duscha, byta om och hinna shoppa lite innan konserten. Livet är härligt! Len sommarvärme, ljuvlig grönska, helg.
Mina förväntningar på konserten påverkades när vi fick reda på att den var 85 minuter utan paus. Krypningar, trötthet och leda som brukar vara mina följeslagare på fredagskvällar skulle när som helst kasta sig över mig även denna kväll trodde jag.
Ingen paus, då var vi ju tvungna att ta ett glas vin innan konserten.
Men det blir inte alltid som man tror. Musiken trollband mig. Härlig jublande melankoli, njutbar sorgsenhet, som det är livet och döden. Jag förstod inte så mycket rent ordförklaringsbart mer än att jag hörde att de sjöng requiem några gånger och carpe diem en gång. Jag kan inte förklara riktigt vad jag tyckte mer än att det helt enkelt var djävulskt bra. Jag var inte ensam om att tycka det, applåderna efteråt bevisade att andra tyckte likadant och då måste jag ju haft rätt, eller ded var verkligen objektivt bra.
Betyg: fem hekshattar
Kommentarer
Trackback
