heksann

En egocentrisk betraktelse av hur blev det för den som fick leva

"Nu är jag ensam, och mörkret är dubbelt mörkare nu."

31 maj

För exakt två år sedan  31 maj 2007 kom min man  hem från sjukhuset. Han skulle egentligen stannat kvar två veckor till men operationen gick inte att genomföra som planerat. Den 15 maj kl.10:45 stod jag på skolgården omgiven av  barn och vuxna i ett liv och ett kiv och en rusch, när mobilen började vibrera i fickan. Jag svarade och till min bestörtning presenterade den som talade sig som läkaren som opererat min man. Jag rusade in för att höra bättre. Skräckslagen. Beskedet var att man istället för att genomföra den omfattande operation som för alltid skulle ta bort den enda tumören, bota sjukdomen och rädda hans liv, upptäckt små metastaser på bukhinnan och därför inte kunde operera. Sjukdomen var alltså inte botbar men ändå behandlingsbar.

Under dagens lopp skulle jag kontakta avdelningen för att ta reda på när han skulle vakna ur narkosen. Då skulle jag vara där och då skulle besked ges till honom.  Hans ansiktsuttryck när beskedet kom  glömmer jag aldrig.

På Jubileumskliniken blev beskedet ännu mer negativt. Visst behandlingsbar ett tag. Det handlar inte om år.

2 juni köpte vi nya glasögon och nya kläder. Det dröjer länge än. Vi måste tro på cellgifterna. Det är det enda vi kan göra nu. På kvällen gick vi på spelmansstämma och dansade. Det var sista gången.

4 augusti drog han sina sist två djupa andetag.

Snopen, förvånad, förlamad, förkrossad  lämnades jag ensam kvar. Svårt att förstå att han var borta. Väntade att nyckeln skulle sättas i låset, dörren öppnas och han komma hem. Som alltid förr.

Nu är jag ensam. Men hans närvaro finns kvar inom mig. Han finns här så levande. Allt vi har varit, allt vi har gjort, allt han har sagt, allt han har gjort, allt han har lyssnat, allt han förstått, allt han bekräftat finns kvar. Ibland frågar jag honom vad han tycker och jag vet ungefär vad han skulle ha sagt. Tror jag.

Ensam.

Nu är jag fri. Om jag vill kan jag köpa cigaretter och sätta mig i trädgården och röka, efter ett rökstopp på 12 år. Ingen skulle märka något. Jag kan köpa vackra, fula, välsittande, illasittande onödiga och nödvändiga kläder och soffor för allt jag äger. Ingen skulle märka det.

"Nu får du spela för mig också" sa han en av de sista dagarna. Jag spelar. Ingen märker något. Ingen lyssnar någonsin. Eller gör han det?

Nu är jag inte någon annans prioritet längre. Kommer långt ner på listan. Förut var jag hans, högt på listan och han min.

Nu får jag hämta mej själv på jobbet, trösta mig själv, resonera med mej själv. Ibland känner jag hans närvaro.

Ibland en stor frånvaro.

På föreningen är alla snälla och omtänksamma. Ett tag. Nu är det inte synd om mig längre efter så här lång tid. Nu får jag titta på när de andra dansar. Förut hade jag alltid min danskavaljer. Som vi har dansat. I timmar.

Jag vaknar efter orolig sömn. Alla ljud känns farliga i ensamheten. Förut trodde jag att det var han som lät på natten. Knakandena är annorlunda nu. I drömmen träffar jag honom ibland. Då jag vaknar och minns att han inte längre finns kvar och med många långa timmar framför mig blir det dystert.

Jag kan göra precis vad jag vill. Vad vill jag? Spela? Ingen lyssnar, Prata? Ingen svarar. Skriva? Ingen läser. Öppna blogg!! Kanske att någon läser.

Ensamhet, frihet, tomhet, nedstämdhet, seghet, lojhet. Vill inget. Meningslöshet

"Var inte ett sån´t offer" skulle han ha sagt. "Se dig omkring. Det finns flera människor som bryr sig. Gå ut. Träffa folk". "Ha det nu så kul som möjligt" sa han en av sina sista dagar. " Det allra viktigaste för mig är att du får det så bra som möjligt", sa han. Jo det finns fantastiska och empatiska medmänniskor i min närhet. Det är jag tacksam för. Men han lämnar ett stort tomrum efter sig.

Och alla garderoberna, förrådet, stenbänken i trädgården, äppleträdet, de nya plattorna och stenarna, som han byggt, planterat gjort!!!

Ingen nyckel kommer att sättas i låset och han kommer inte hem igen.